24 JANUARI 2015, ETT ANNORLUNDA INLÄGG

Idag blir inlägget väldigt annorlunda och kommer inte att ha varken med Wales eller Spanien, där jag nu befinner mig, att göra.

Idag är det 24 januari och en vanlig lördag för de flesta, men inte för mig. För 60 år sedan detta datum föddes en liten lintott som idag fyller 60 år.

Födelsedagen kommer jag att fira med födelsedagspresenten från min man, en weekend på ett Parador i nord-östra Andalucia med kultur, sevärdheter, god mat och gott vin för oss.

Och kanske, vem vet, blir det så småningom ett inlägg därifrån.

I UK pensionerades kvinnorna vid 60 år tills för ca 3 år sedan, då det ändrades till 65, som är och alltid varit mannens pensionsålder. Varför kvinnorna hade lägre pensionsålder kan ingen svara på! När jag nu blir 60 får jag i alla fall mitt ”bus pass”, vilket innebär att jag åker gratis på lokalbussar inom Wales och över gränsen, men får inte byta där och åka gratis vidare i England. Så nu ska det bli ett evigt bussåkande runt om i Wales!!! Ser fram emot detta! Jag kommer också att kunna äta för pensionärspriser på vissa pubar, vissa dagar. Så visst kan jag väl få lov att äntligen få kalla mig pensionär!!!!

Detta inlägg är skrivit innan vi for, för denna dag tänker jag inte ägna mig åt att blogga. Så inför en dag som denna kan man inte riktigt hjälpa utan att titta tillbaka lite och då ligger naturligtvis min mor nära till hands. Även om vi svenska kvinnor inte tycker att vi kommit tillräckligt långt i fråga om jämlikhet så har det hänt en del sedan min mor föddes.

Min mamma var född 1915 och var alltså 40 år när jag föddes som första och enda barnet. Hon föddes som en ofri kvinna. Kvinnlig rösträtt kom inte förrän 1921. Det är svårt att tänka sig att bara en generation bakåt hade kvinnorna inte rösträtt. Två generationer bakåt, till min mormor, hade hon inte rösträtt förrän efter att hon fött sina tre barn!

Mamma var en storstadsflicka, från Göteborg. När hon tog realen i slutet av 1920-talet var det bara två flickklasser som tog realen detta år i Sveriges andra största stad, alltså bara ett 50-tal flickor. Realen motsvaras idag med ung högstadiet. De allra flesta kvinnor i landet fick aldrig möjlighet att utbilda sig mer än de 5 till 6 åren som var obligatoriska.

Min mor och far gifte sig 1948. Mamma jobbade då som sekreterare på ett exportföretag. När hon meddelade sin chef att hon skulle gifta sig tackade han för hennes arbeta på firman och sa adjö. Hon blev avskedad p g a att hon gifte sig! Men min mor hade kurage och gick till en konkurrerande firma och erbjöd sina tjänster och fick genast jobbet. Starkt gjort!

När jag som tonåring och mycket rebellisk tittade på min mor såg jag inte denna starka kvinna utan en gammalmodig och tjatig morsa. Striderna mellan oss var stora, men alltid med mycket kärlek bakom. Först när jag vuxit till mig började jag inse hennes styrka som kvinna och vad hon därmed också förde över till mig.

Tack älskade mor, som varit borta från detta jordeliv i 10 år, för allt du gav mig och tack käre far, som varit borta 25 år, för den underbare pappa du var, som skämde bort mig och hade svårt att säja nej till ditt enda barn!

På onsdag är bloggen tillbaka till sitt vanliga själv!!!!