SVERIGE – ALAFORS 1, AHLAFORS SPINNERI

Onsdag mitt i veckan igen!

Idag om Alafors och lite uppdatering vad som hänt de senaste dagarna.

Det har varit härliga dagar med underbart väder, lagom varmt och en blandning av sol och lite moln. Blåbären har börjat komma och ca 100 m från mitt hus har jag blåbärsskogen…

…så varje dag har det blivit att ta på stövlarna och gå ut och plocka. Så underbart att bara kunna gå ut i naturen, 100 m hemifrån, och plocka för dagens ätande och för frysen…

… så har jag också haft trevlig besök av min kära kusin några dagar. Vi plockade blåbär, promenerade längs sjön och tittade på de gula näckrosorna, åt gott och drack gott och pratad mycket, vilket vi båda är bra på😊…

…jag har också hunnit med att komma ner till Nääs Fabriker och gå på café. Varken någon kanelbulle eller räkmacka blev det inte, men väl av caféet ”hemmagjord” glass, chokladglass med saltkola och karamelliserade hasselnötter. Så gott och så mycket. Riktig sommar!

Ahlafors Spinneri

Anledningen till att detta inlägg kommer just nu är att jag om några dagar är på väg just hit.

Spinneriet låg i orten Alafors, i Starrkärrs församling, i Ale kommun, 1 km från Göta älv, en halvtimmas bilfärd norr om Göteborg.

Varför skriver jag om detta? Kanske mest för egen del, men förhoppningsvis lite intressant för er också. I Alafors bodde jag nämligen från födseln 1955 tills fabriken lagts ner 1967. Här hade jag mina första 12 år som barn.

Inlägget kommer att innehålla fakta blandat med personliga minnen och tankar.

Bilderna är tagna i september 2021, vissa från bilen, eftersom det började regna.

När jag var liten var området inhägnat och till höger om förrådsbyggnaden till vänster på bilden, framför huvudbyggnaden, fanns en liten kur med en vakt. Inga barn tillåtna in på fabriksområdet. Så där stod jag många gånger och väntade på att pappa skulle komma ut, för lunch hemma eller efter arbetets slut…

…spinneriet stod färdigt 1855. Varför det byggdes just här berodde på tillgången till vattenkraft…

…en av grundarna var Alexander Keiller, en skotte född 1804, som invandrade 1825 till Sverige och Göteborg, där han också dog 1874. Tillsammans med en annan skotte, Willian Gibson, grundade de redan 1833 Jonsereds fabriker, också detta ett spinneri, beläget nord-ost om Göteborg. Det Keiller är mest känd för är som grundare av Göteborgs Mekaniska Verkstad som senare fick namnet Götaverken, ett av Sverige största varv…

…Keiller bodde aldrig i samhället, utan tillsatte disponenter ansvariga för driften. Detta skiljer orten från många andra bruksorter där brukspatron, tillika ägare, ofta bodde i en herrgårdsliknande byggnad på plats.

Detta var den gamla disponentbostaden, sedemera min första skola, vilket jag kommer att skriva om senare.

Klocktornet på fabriken är så vackert och kan inte räkna gångerna jag tittat på tiden på denna klocka. Vi bodde i närheten…

…någonstans här där det idag är lägenheter, hade pappa sitt kontor. Minns inte längre vilket fönster.

Som jag skrev tidigare var inte barn tillåtna på området, men några gånger har jag varit där med pappa. Minns speciellt vid ett tillfälle över veckoslutet, när mamma var borta och pappa och jag var själva hemma, att vakten ringde för något var fel på fabriken. Pappa måste komma och kolla och jag fick gå med. Vi gick genom porten och pappa pratade med vakten och fortsatte in i fabriken. Det var så stort och så tyst när maskinerna inte var i gång. Så mäktigt. Vi tog hissen upp, en enormt stor hiss (som jag såg det då i alla fall), en hiss gjord för bomullsbalar. Pappa gjorde något och vi gick in i hissen igen för att ta oss hem. Helt plötsligt stannade hissen mellan våningarna. Vi var fast, fast jag inte riktigt fattade det just då. Där satt vi fast i en hiss i en tom fabrik. Kan tänka min pappas panik, men han visade inget, utan vi hade det trevligt tillsammans, han berättade historiska berättelser och sjöng fräcka sången för mig. Efter en evighet kom vakten. Han hade tyckt det var konstigt att vi dröjde så länge. På något sätt kom vi ur hissen. Kan inte minnas att jag var rädd då, men har i mitt vuxenliv haft lite fobi för att åka hiss, kanske beroende på denna händelse.

När jag ser fabriken idag, tycker jag den ser så liten ut, inte speciellt imponerande. Så mycket mindre än Nääs Fabriker i Tollered, dit vi flyttade 1967…

…som mest hade fabriken 500 anställda.

1942 köptes verksamheten av den stora textilkoncernen Almedahls med huvudkontor i Dalsjöfors, utanför Borås. De ägde också Nääs Fabriker i Tollered, så det var dit vi flyttade efter nedläggningen av denna fabrik…

…tyvärr kändes fabriksområdet inte så välskött, lite tråkigt att se. Dörrar på svaj och ogräs lite här och där.

Byggnaden längst bort till vänster var kontor och där satt farbror Mats i sin direktörsstol och där satt farbror Herbert i sin kamrersstol.

Denna byggnad hade också ingång från vägen bakom och den har jag besökt flera gånger, varför vet jag inte.

Två välbekanta herrar som mina föräldrar ofta hade fest med tillsammans med deras respektive. Minns inte själv, men enligt vad mamma berättade tyckte jag som litet barn väldigt mycket om farbror Mats och ville alltid sitta i hans knä…

…sedan nedläggningen 1967 har det förekommit olika verksamheter i fabriken , bl a Ahlafors Bryggeri, ett mikrobryggeri.

Jag tror att pappa började arbeta i Alafors någon gång i mitten av 1940-talet. Definitivt jobbad han där när mamma och pappa gifte sig 1948, Pappa tog det nog ganska hårt att behöva vara med om att lägga ner en fabrik med många anställda som miste sina arbeten. När Nääs Fabrik lades ner 1980 var han pensionär och jag minns så väl vad han sa, att det var så skönt att inte behöva lägga ner ytterligare en fabrik och avskeda massor av människor. Han var även väldigt glad att gå i pension 1977, han visste ju redan då att också denna fabrik snart skulle behöva läggas ner. Tekobranschen var inte en lätt bransch vid denna tid, tillsammans med många andra svenska industrier.

Detta första inlägg av 2 handlar om fabriken, sedan kommer om orten. En liten promenad down memory lane.

Önskar er riktigt härliga sommardagar!

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

48 kommentarer till SVERIGE – ALAFORS 1, AHLAFORS SPINNERI

  1. Åke skriver:

    Vilka minnen, jo byggnaderna är nog liten nu i dina ögon nu. Tråkigt med nedläggningar. Mycket historia i dom väggarna. Tänk om dom kunde tala… Fin story du byggde upp. Så klokt och beskyddande av din far att behålla lugnet i hissen. Han hade dig som prio ett.

  2. Marika skriver:

    Hej Lena!
    Vad härligt med blåbär, måste visa maken din skörd. Han brukar vara ute och plocka både svamp och blåbär. Själv kan jag inte gå i skogen, blir uppäten av all världens broms , speciellt om det är varmt. Tycker det är intressant att läsa om dessa fabriker, som jag inte visste något om. Blir också
    personligt då du haft en koppling till dem, genom din far.
    Ha det gott /Marika

    • Lena i Wales skriver:

      Det finns massor av blåbär här nu och det är så rogivande att går ut i blåbärsskogen, lite peu en peu.
      Lite flugor här då och då, men inte värre.
      Industrihistoria är intressant och verkar vara mycket inne nu.
      Många minnen för mig.
      Skön lördagskväll!

  3. Anita skriver:

    Vilket fint och personligt inlägg Lena, det var verkligen roligt att läsa. Och så fint din pappa löste situationen i hissen med dig. Du var viktigast. Jag kan nästan se dig framför mig som liten flicka gåendes där med din pappa. Spännande och lite skrämmande med den stora fabriken kan jag tänka. Och ja … tekobranschen var inte lätt. Tänk att din far var tvungen att vara med och stänga fabriken. Förstår att han tyckte det var skönt att slippa ifrån den andra nedläggningen.

    Så härligt med blåbär och att bo så nära blåbärsskogen. Det gjorde jag som barn. Mamma och jag gick med hinkar till skogen och plockade blåbär. Se .. där dök barndomsminnen upp även för mig.

    Kram och fin onsdag till dig!

    • Lena i Wales skriver:

      Roligt att du gillar inlägget, var lite rädd för att det kanske var lite väl personligt och därmed inte så intressant.
      Pappa var lång för sin tid, 183 cm och jag var liten, underbart.
      Han tog det nog ganska hårt att behöva lägga ner en fabrik, skönt att han slapp vara med om nästa nedläggning.
      Så rofullt i blåbärsskogen, har varit ute ca 30 min alldeles nyss, en lisa för själen.
      Lördagskramar!

  4. Ja, blåbären mogna nu, är ute i skogen ofta men utan stövlar… våra Amerikanska blåbär i trädgården snart klara också.

  5. Ama de casa skriver:

    Åh! Äkta blåbär är ju sååå himla gott! Här nere är det nån variant på amerikanska – man blir inte ens blå om läpparna…

  6. När jag läste – och såg bilderna – som förflyttades jag till min barndom då jag bodde nära Liljeholmens Kabelfabrik som tillhörde ASEA (som sedemera blev ABB.) Pappa var Stockholms chefens (som bodde bredvid) privatchaufför – och så bodde vi på samma område. Ett fantastiskt ställe, så nu måste jag gå in och leta efter gamla bilder. För jag tror inte fabriken finns kvar…..
    KRAM/Susie

  7. Märtha skriver:

    Mina associationer gick direkt till Álafoss-garner i Island. Samband? Här är blåbären inte riktigt mogna ännu, jag har alltid haft blåbärsskog på några stegs avstånd. Hunden i min barndom älskade blåbär, när han kom hem med blå tänder, då visste vi att det fanns mogna bär. Hunden i mitt vuxna liv åt endast smultron, sommaren efter hennes död fanns det plötsligt massor av smultron på tomten… Nu har vi också buskblåbär som inte ger färg, inte har så stark smak, men enligt undersökningar innehåller de minst lika många nyttigheter som de vilda. En lantlolla är van vid att det finns många sorter av ”gratis bär”…

    • Lena i Wales skriver:

      Tror inte det finns något samband mellan dessa båda.
      Bra blåbärshund.
      Här ger blåbären färg både i munnen och på händerna. Riktiga skvallerbär som vi brukade säja när jag var liten.

  8. marbellatanten skriver:

    Så intressant att läsa dina historier om historia 🙂 Kan tänka mig att de lägenheterna är väldigt fina och spännande inomhus, snygga fönster om inget annat.

    Blåbär, blåbär, blåbär … så himla gott, och lyckost dig som bara kan trava ut och plocka ❤

    • Lena i Wales skriver:

      Industrihistoria är intressant, men också lite sorgligt med alla nedläggningar, speciellt inom tekoindustrin.
      Jag känner mig utvald och lycklig över att bara behöva gå 100 m och där är hela blåbärskogen. Jag njuter.

  9. Till allra först! Blåbär! Vilken lycka för dig att kunna plocka dagens blåbär och också så pass mycket att du kan frysa ner till kommande dagar.
    Mycket fint beskrivet om din barndoms Alafors. Det ska bli fint att få följa dig på minnenas stig, dels din historia men också många andras historia.
    Hiss som stannade i tom fabrik, ingen panik syntes och det ordnade sig.
    Spännande minnen. Tack för dem Lena!

    • Lena i Wales skriver:

      Jag njuter så av att ha blåbärsskogen inpå knuten, en fröjd.
      Fortsättning om Alafors följer imorgon.
      Härliga minne för mig.
      Så roligt att du gillar inlägget, det gör mig glad!

  10. Ingrid skriver:

    Jag har varit i vår blåbärsskog och kollat läget, men det fanns nästa inga bär alls. Förmodligen har det varit för torrt. Förra ¨året var jag och plockade flera gånger. Dina blåbär ser fina ut!
    Kram, Ingrid

  11. åsa skriver:

    Inte några blåbär här… än.
    De kommer senare i Norrland.
    Så Du är ute och går i minnenas allé.

  12. Ditte skriver:

    Trevligt att du haft besök och trevlig läsning! Jag vet att spinneriet funnits, till namnet, men visst inget alls om det eller historien bakom. Väldigt trevligt var det.
    Och alltid roligt att komma tillbaka till minnenas allé.
    Har inte plockat blåbär ännu. Inget direkt som gagnar min rygg.
    Lycka till med plockningen.
    Ha det gott!
    Här väntar jobbresa till Höga kusten i morgon men tyvärr ser väderprognoserna trista ut.

    • Lena i Wales skriver:

      Tekohistoria är intressant, men också lite sorgligt med alla nedläggningar.
      Eftersom jag har blåbären runt knuten så går jag ut en liten stund då och då, bäst för kroppen.
      Hoppas resan går bra!

  13. Helena skriver:

    Intressant läsning! Jag tycker att dessa fabriksbyggnader i tegel är så vackra. Så smart att göra bostäder av dem, det är så trist när de rivs. Må så gott!

  14. Znogge skriver:

    Så härligt att kunna plocka blåbär runt knuten vilket vi absolut inte kan göra. Så mysigt med besök av din kusin.
    Så obehagligt med hissen där i fabriken. Jag var med om att fastna i en hiss ett par gånger när jag var liten och än i dag är jag inte road av att åka hiss. Undviker det i största möjliga mån.

    God kväll!

    • Lena i Wales skriver:

      Ja, en fröjd att ha blåbärskogen så nära, något jag saknat under mina år utomlands.
      Vi har så trevligt min kusin och jag.
      Jag märkte inte då hur hemskt det var i hissen, men förstår efteråt att det satt sig mer än jag visst då.
      Fortsatt trevlig lördagskväll!

  15. Frizz skriver:

    Fint att läsa om dessa lite bortglömda platser. Finns ditt barndomshem kvar, går det att besöka? Kram

    • Lena i Wales skriver:

      Industrihistoria är intressant.
      Mitt barndomshem är i privat ägo.
      Kram!

    • Frizz skriver:

      Tack, jag menade såklart om du kan besöka det, inte jag eller annat löst folk 😁 Fick fint svar på detta i dagens inlägg! Jag skulle själv tycka att det vore mycket konstigt om mitt barndomshem inte stod kvar alls, och även en märklig tanke att inte kunna besöka det. Vilket jag lyckligtvis kan.
      ”Barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå…”

  16. Mamma C skriver:

    Trevligt med besök av din kusin.
    Blåbär som är så himla gott. Härligt att bara kunna gå ut och plocka.
    Tack för din berättelse. Alltid lika intressant.
    Carin

    • Lena i Wales skriver:

      Vi trivs så bra tillsammans min kusin och jag, har mycket att prata om.
      Älskar att gå ut i blåbärsskogen, underbart.
      Roligt att du gillar mitt inlägg, det gör mig glad.

  17. motionochfritid skriver:

    Ja, tänk så bra då det finns obesprutade hälsosamma bär så nära till hands. Där min gräsmatta slutar tar blåbärs- och lingonris över, så härligt.
    Trevliga blåbärsstunder!

  18. Veiken skriver:

    Åh så roligt och intressant. Mina svärföräldrar kom från Skepplanda och något som heter Grönnäs om du vet var det ligger. Min dotter med familj bor i Älvängen med sin familj och jag hade inte en aning om att det har funnits ett spinneri i Ahlafors! Verkligen ett stort tack för inlägget!

    • Lena i Wales skriver:

      Vad kul att du gillar inlägget. Nära till hands för dig.
      Skepplanda har jag besökt många gånger, men känner inte till Grönnäs.
      Älvängen var jag i idag, gammal känd mark för mig, fast mycket har ändrats. Åkte eller gick dit mycket som barn.
      Åke igenom Alafors en gång när du är i faggorna, kan var kul att se. Fortsättning följer från Alafors imorgon.
      Roligt att du gillar inlägget, det gör mig glad.

  19. Älskar blåbär! Vilken lycka att ha så nära. Intressant och informativt inlägg som alltid, tack 🙂
    Må gott!

  20. Elisabet skriver:

    Vilken enorm strukturomvandling som skedde när den omfattande textilindustrin försvann i Sverige! Här i Eskilstuna finns gott om gamla fabriksbyggnader kvar mitt i stan, byggda för t ex tillverkning av t ex vapen och traktorer. Numera är byggnaderna i fint skick och innehåller museer, bostäder, kommunala verksamheter, skolor, idrottsanläggningar. (Jag beundrar din aktivitet på bloggen! Varje gång levererar du intressanta inlägg. Min ambition är också inlägg onsdag och lördag, men det är inte alltid jag lyckas hålla schemat.)

    • Lena i Wales skriver:

      Ja, mycket har hänt inom olika industrier genom åren, på gott och ont.
      Jag har många färdiga och halvfärdiga inlägg liggande för att sätta in när jag inte har tid att skriva något nytt, så fortsättning följer.

  21. Det låter underbart att kunna gå iväg en kort sträcka och sedan plocka färska blåbär. Jag älskar de bären och äter dem varje dag. Saknar vår lilla täppa i Ystad just nu.
    Alafors är en vit fläck på kartan för mig. Ska kolla upp det senare. Tolv år är en lång tid. Då måste du ha massor av minnen av olika slag från den tiden. Vad bra din pappa löste situationen i hissen. När jag jobbade som brevbärare råkade jag ut för det flera gånger i samma hiss. Men där räckte det med att jag hoppade några gånger på golvet för att den gnisslande skulle fortsätta färden. Alla dessa minnen.
    Kram, Bosse

    • Lena i Wales skriver:

      Ja, det är en fröjd att ha blåbärsskogen så nära. Var ute nyss, bara en halvtimma. Det behövs ju inga resor eller förberedelser för detta.
      Fortsättning följer imorgon.
      Kram!

  22. Karin skriver:

    Intressant bit industrihistoria. Och vilka spännande minnen. Vilken klok pappa du hade som koncentrerade sig på att underhålla dig i stället för att börja skrämma upp dig genom att själv bli orolig!

    På den bruksort där jag växte upp var det på sätt och vis lika inhägnat och bevakat, men min bror och jag slank in bakvägen, liksom. Från hyttan kördes stora slaggdösar ut på slaggtippen och den var inte inhägnad. Därifrån kunde man ta sig in till hyttområdet …

  23. Ohh gott med blåbär =D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s