SVERIGE – ALAFORS 2, BARNDOMSMINNEN

Alafors 2, barndomsminnen

Läs gärna inlägget från i onsdags, så ni har lite bakgrund till mitt liv. Bilderna är från september 2021.

Detta inlägg innehåller inte mycket fakta, mer personliga minnen av en lycklig barndom.

Alafors är ett samhälle med ca 1 200 invånare i Ale kommun, ca 3 mil norr om Göteborg, längs Göta älv. Idag har det vuxit ihop med orten Nol i söder samhället, vilket i sin tur vuxit ihop med Nödinge.

I detta hus växter jag upp.

Jag föddes på Vänersborgs lasarett 24 januari 1955, kom hit till mitt hem efter en vecka och bodde sedan här i 12 år. Enda barnet och mamma var 40 år när jag föddes. Varför jag flyttade därifrån skrev jag om i förra avsnittet om Alafors.

Trädgården var då större (man har använt marken till en parkering) och det fanns en flaggstång och huset var gulmålat med liggande plankor istället för upprätta. Garaget till höger på bilden fanns inte heller då…

…från sidan ser det sig ganska likt ut, tror jag. På baksidan hade pappa grönsaksland och på framsidan mamma svarvinbärsbuskar som det blev god saft av.

Genom den grinden, eller troligen en äldre, har jag sprungit ut och in många gånger…

…snett emot huset låg ishockeyrinken. Där spenderade jag stora delar av min vakna tid under vintern. Inte med att spela hockey, utan med att leka isprinsessa, vilket jag också var utnämnd till 1966. Jag var smidig och vig och riktigt bra på att åka skridskor på den tiden. Idag vågar jag mig inte på mycket av det jag gjorde då, piruetter, hopp och gå ner i spagat på isen.

Idag är rinken borta och har ersatt av ett dagis…

…på andra sidan huset var en stor äng. Idag ett modernt bostadsormråde…

…åt andra hållet låg Konsumhuset. På botten till vänster affären som var modern med snabbköp och kundvagnar. Resten av huset var lägenheter.

Här handlade inte mamma, men jag sprang in då och då och köpte en glass. Kanske en halvliterglass med tre smaker, jordgubb, vanilj och päron eller choklad. Någon som minns dessa paketglassar?

Idag är affären ombyggd till Pizzeria…

…bara ca 200 m från mitt hem låg en annan livsmedelsaffär, Walls. Inget snabbköp där inte, utan allt beställdes över disk. Där var Olle Wall boss och där jobbade hans systrar och brodern Konrad.

Till vänster om trappan var charkuteriet och rakt fram och till vänster övriga varor. Längst bort till höger hade man lite roliga saker som några få leksaker och annat jox.

I denna affär handlade vi all mat. Mamma skrev en lista över vad hon behövde i en skrivbok och lämnade över den till personalen som plockade ihop varorna och räknade ut vad allt kostade. Sedan gick man ut ur affären utan att betala. Skrivboken lämnade man in i affären en gång i månaden och de räknade ihop summan och man betalade. Ett vanligt sätt att handla på på den tiden…

,,,för att komma hemifrån och till affären behövde man passera detta hemska ställe. En kurva med buskar och en stor, stor grop där det bodde fula gubbar. Såg visserligen aldrig varken den djupa gropen eller några fula gubbar, men sprang alltid förbi för säkerhets skull…

…precis ovanför kurvan högt, högt upp på en lång, lång väg låg församlingshuset. Ser det högt och långt ut tycker ni? Nej, det tycker inte jag heller idag, men de måste ha skalat av kullen och förminskat vägen, för högt och långt var det när jag var liten.

Församlingshuset tillhörde Starrkärrs kyrka, som ligger flera km bort. Där började jag min kristna bildning med att gå i söndagsskola, men bara för en mycket, mycket kort tid. Jag blev nämligen relegerad. Ja, det är sant. Prästen ringde hem till min stackars mamma och meddelade att jag inte var välkommen mera för jag kunde varken sitta stilla eller hålla tyst i en hel timma. Konstig att ett barn på 6 år inte kan göra det! Så var inställningen då. Mamma var förtvivlad efter detta samtal, men jag var glad för prästen var så tråkig.

Kristen bildning skulle dock flickan ha, så…

…mamma anmälde mig till byggnaden bredvid, Missionskyrkan. Där var jag välkommen och där behövde vi inte bara sitta still och vara tysta och lyssna på en gammal, tråkig gubbe. Vi fick rita, klippa och klistra och lyssna på sagor, lästa av Tant Rut och hennes döttrar. Berättelserna handlade mycket om en pojke som bodde i ett främmande och varmt land långt, långt borta. Han var med om massa äventyr och det kom visa män till honom med fina gåvor. De handlade också om en pojke som låg i vassen och blev sedan hittad. Spännande som bara den.

Där gick jag sedan också på s k arbetsmöten, där vi stickade och lyssnade på ännu mer berättelse. Det tyckte jag var roligt.

Något religiöst tror jag aldrig att jag fann i det, kopplade liksom inte ihop religion och detta roliga. Visserligen läste mamma alltid aftonbön med mig, liggande på knä vid sängen. Det kändes mer som tradition än något annat. Tror kanske också att de kände så…

…min första skola, alldeles nära fabriken.

Omgiven av en stor fin trädgård och en röd lada i backen. Där fick vi inte gå in, så jag kan inte förstå att jag visste att där låg gamla tidningar med tanter som tappat bort sina kläder eller så hade de kanske inte råd med kläder, sådana tidningar som barn inte fick läsa.

Innan det blev skola, tror det var året innan jag började, var det barnkrubba. Där huserade Tant Hedda, en dam mamma kände. Barnkrubban var det vi idag kallar dagis för barn till ensamstående och för fabriksarbetare som jobbade skift. Kanske pappan hade förmiddagsskiftet och mamman hade eftermiddagsskiftet och då behövdes barnpassning under tiden man bytte.

I denna skola gick jag i 1:an och 2:an. På andra våningen och fröken hette Ulla. Hon var snäll och storväxt.

Jag älskade att gå i skolan. Troligen för att jag var enda barnet i familjen och gillade att var tillsammans med andra barn. Själv trodde jag jag var duktig då, fattade inte att jag inte var det. Jag hade en släng av dyslexi vilket man inte kände till på denna tid, utan kallade det snällt läs- och skrivsvårigheter och trodde istället att barnen var lite bakom. Detta märkte jag inte själv i detta läge. Det var många som inte läste så bra, men ju äldre jag blev började jag själv upptäcka hur det var ställt och då började det bli jobbigare, speciellt med läsandet. Först i åk 8 var det någon som fattade hur det var ställt och jag fick hjälp…

…idag är trädgården borta, liksom ladan och stängslet runt. Även kastanjeträden är borta.

Bredvid låg en gammal röd, lång byggnad, där det bl a fanns garage och utedass…

…som tillhörde huset som kallades gamla bracka. Gammalt och inte speciellt välunderhållet. Inget rinnande vatten, istället en pump utanför huset och utedass i en långa, röda längan. Idag nya moderna lägenheter här…

…jag bodde bara ca 1 min gångväg från skolan och mellan hemmet och skolan låg postkontoret i det som kallades kaffekvarnen, p g a dess utseende. Bilden ovan.

På postkontoret hade vi vår postbox, nummer 110. Ingen postutlämning till postlådor vid tomtgränsen på den tiden. Det kom några år senare.

I postkontoret satt en barsk dam som även bodde i huset. Dit gick man med sina små slantar och ibland någon sedel och gav pengarna till henne och fick ett fint märke i sin lilla postbok. Olika färger för olika summor. Minns att jag ville bli postfröken när jag blev stor. Då kunde jag klistra märken i min postbok hela dagen och bli jätterik. Hade nog inte riktigt koll på läget då…

…detta var min andra skola, åk 3 och 4, Alaforsskolan. Än idag är det skola här, en friskola.

Samma fröken som tidigare, men nya lokaler. Mitt klassrum låg åt baksidan av byggnaden, men gymnastiksalen var längst ner till höger och lärarrummet var på andra våningen i mitten…

…på denna tid var det inte ovanligt att det följde med en bostad med jobbet. Detta var de s k lärarbostäderna, ca 100 m bort från skolan. På andra våningen i det gula huset bodde min fröken…

…min tredje skola, för åk 5, var Ledetskolan. Nya lokaler och ny fröken, fröken Märta. En ung, nästan nyutbildad fröken, med massor av nya idéer och så vacker med långt hår och korta kjolar. Modern! Vi var 20 elever i klassen, 10 pojkar och 10 flickor.

Själva skolan var egentligen högstadium, men 5:an och 6:an fick husera längst bort i byggnaden, med egen skolgård där vi kunde leka, för det gjorde man inte i högstadiet. Matsalen låg i byggnaden till höger och där fanns också bio. Dit gick vi på matiné på söndagseftermiddagarna. Entré 1 krona och 1 krona till för godis, vilken lyx! Tidigt skulle man var där så man inte missade reklamen, vilket jag gillade starkt. Ingen reklam på TV då inte.

Idag heter den Himlaskolan.

Till höger, utanför bild, var kommunalhuset…

…denna bild från baksidan av kommunalhuset. Upptill vänster var tandläkarmottagningen, inget kul ställe. På bottenplan var polisstation, ett skrämmande ställe. Där jobbade min granne som polis…

…i detta hus fanns i källaren en kiosk, bra läge mellan två skolor. Här kunde man köpa lösgodis, fast över disk. De kostade 1 öre för t ex en harskit, 2 öre för en sockerbit och 5 över för en kola. Hoppas jag minns priserna rätt. I detta hus bodde också en klasskamrat. Vilken lyckans ost att ha föräldrar som har en godiskiosk!…

…i samma område fanns också det då ganska nya ålderdomshemmet, som idag heter äldreboende eller kanske något ännu nyare namn…

…långt, långt in i skogen låg folketspark, Furulund. När jag besökte det förra sommaren låg det inte alls så långt bort längre…

…dit gick vuxna för att dans, inte mina föräldrar, men andra. De gömde flaskor i buskar och kysstes där också. Ett spännande ställe, men barnförbjudet. Jag var nyfiken och ville så gärna se fulla vuxna som dansade, så vi var några i min ålder, 10 eller 11 år, som bestämde oss för att gå dit och titta. Problemet var att komma ut ur våra hus utan att bli sedd. Jag gick och lade mig som vanligt och låtsades sova och lyckades sedan klättra ut ur ett fönster på bottenvåningen utan att bli upptäckt. Vi gick upp mot festplatsen, men det var så skrämmande att vi bara kom en liten bit, sen gick vi hem och jag lyckades också komma in genom samma fönster utan att bli upptäckt. Jag berättade inte detta för mina föräldrar förrän jag var myndig och hade eget hem…

…sport har aldrig varit något jag varit intresserad av, förutom skridskor.

Här är idrottsplatsen, Sjövallen, som låg så, så långt utanför samhället uppe vid sjön. När jag var där senast hade både idrottsplatsen och sjön flyttat närmare…

…i bakgrunden kan ni se sjön, Hälltorpssjön. Det var en stor sjö, men den verkar ha krympt i flytten. Badplatsen låg på andra sidan sjön och man fick parkera cykeln i ändan av sjön och gå på en knögglig stig dit. Där var det simskola med Tant Lisen som också ledde extragymnastiken för barn kvällstid. Jag har alltid varit lite frusen av mig och lite mesig, det var alltid kallt i vattnet och jag minns hur svårt det var att gå i och hur kall jag var där jag stod och skakade i handduken. Men simma lärde jag mig och det var ju bra.

Ja, detta vara lite små minnen från min lyckliga barndom!

Trevlig sommarhelg!

Annons
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

38 kommentarer till SVERIGE – ALAFORS 2, BARNDOMSMINNEN

  1. Mycket barndomsminnen du har kvar, du har väl med dig barn – och barnbarn? Min mor var 75 år när hon bjöd mig och mina två syskon till Finland och vi åkte runt och promenerade på hennes och våra barndomställen. Väldigt trevligt, och en barndomskamrat var också med.

    • Lena i Wales skriver:

      Två av mina äldsta barnbarn älskar när jag pratar om min barndom. Det är roligt.
      Vilket fint minne att få äran att åka runt med mamma genom hennes barndom.

      • Lena i Wales skriver:

        Jag har tänkt att ta med den äldste i år, vi får se. Tiden går bara så fort.

      • Carin Rödin Frisk skriver:

        Hej Lena,

        Lustigt – jag surfade runt lite för att hitta gamla bilder över Alafors och hamnade då bland annat på din sida där du skriver om barndomsminnen. Så roligt att läsa för jag känner ju igen precis allt!

        Jag heter Carin Rödin (Frisk) och bodde i huset bredvid dig. Jag är av årsmodell 1959 och min bror Magnus är modell 1961. Vår far heter Ronald och var polis och på den tiden kände ju alla den lokala polisen, så du kanske minns honom.
        Mina föräldrar bodde kvar i huset fram till 2015, och flyttade då till en bostadsrätt i Älvängen. När jag flyttade hemifrån i 20-årsåldern blev det till Nol och där bor jag fortfarande.

        Visst hette du Johansson på den tiden? Och någonstans i bakhuvudet har jag för mig att din far hette Gösta?

        Jag vet ju inte om du minns oss, men jag tycker ändå det är kul att skicka dessa rader.

        Må så gott!
        Hälsningar Carin

      • Lena i Wales skriver:

        Hej Carin!
        Vad kul att du hittade mig. Vi var grannar och lekte mycket under några år. Jag minns dig mycket väl, liksom din bror och dina föräldrar.
        Det stämmer att jag hette Johanson då, men min far hette Stig och mamma Ingrid. Granen under er hette Gösta och frun Vera och flickorna Marika och Ann-Britt.
        Jag blev så glad över din kommentar, så roligt!
        Ha det bra och stora kramar!

    • Du får ta en promenad här med dina barnbarn, visa kiosken med lösgodis och annat. Jag visade mitt äldsta barnbarn mina lekplatser, där vi bodde, skolan, när mitt äldsta barnbarn följde med till Åbo på min 90-åriga fars begravning… hon tyckte det var så roligt se allt (gjorde samma med min dotter när hon var i den åldern, hennes förslag att barnbarnet skulle följa med till Finland på begravning), min bror var med, han hade bil, roligt för honom också.

  2. åsa skriver:

    Nostalgi ❤️
    Du kommer verkligen ihåg mycket från Din barndom.
    Intressant läsning.
    Jag tänker det är skillnad att växa upp i en större stad jämfört med mig som visserligen är yngre men uppvuxen i en by i Norrland.
    Ha en fin lördag.

    • Lena i Wales skriver:

      Ja, idag blev det mer nostalgi.
      Jag kommer ihåg en hel del, men när jag pratar med gamla klasskamrater finns det saker de kommer ihåg, men inte jag.
      Mitt barndoms samhälle var inte stort, men ganska nära Göteborg, vilket naturligtvis påverkar livet.
      Skön lördag!

  3. Mamma C skriver:

    Tack för din barndomsberättelse. Jättekul att få följa med dig på den och se platserna.
    Glasspaketet kommer jag ihåg att kompisen och jag delade på och fick en halva var och åt sedan med tesked. Hade också ett ställe där man handlade godis över disk. Pekade på glasmontern som godiset låg i och sa hur många godisbitar man skulle ha av varje sort.
    Jag gick på kyrkansbarntimme som det hette och där var det rätt mycket pyssel kommer jag ihåg.
    Själv var jag nyckelbarn och hade husnyckeln runt halsen när man var i skolan. Men jag hade en äldre bror och både mormor/morfar och farmor/farfar i närheten där vi bodde.
    Ha en bra lördag.
    Carin

    • Lena i Wales skriver:

      Kul att ha dig med mig.
      Jag älskade denna glass, kul att du också minns den.
      Vi hade arbetsmöten, liknande kyrkans barntimma, fast på tidig kväll.
      Skönt att ha familjen nära.
      Trevlig lördag!

  4. Ett underbart inlägg Lena!
    Jag har följt dig i dina fotspår, skrattat ibland när jag har känt igen mig och mina liknande upplevelser från min barndom. Du skriver så fint, så inlevelsefullt och med mycket kärlek och rakt på sak. Tanter som hade tappat kläderna…hahaha
    Tråkig gubbe och relegering ;). Så blev jag också mera eller mindre relegerad från söndagsskolan i Betania i Mariehamn, när jag nekade att sitta stilla, också jag i fem- sex års åldern. De, förkunnarna hade lovat mig glansbilder för att få mig med men dem skulle jag få vänta på ett tag och då brast det för den här jäntan som lade sig under en stol och aldrig gick dit igen, med min mammas stora stöd i bakgrunden och min pappas förtvivlan, för att inte tala om kusinens som tog mig med . Så gick det med den fostran.
    Tack för ett härligt , härligt inlägg!
    Ha det gott! ❤

    • Lena i Wales skriver:

      Tack, roligt att du gillar inlägget och gillar hur jag skriver, det gör mig glad.
      Roligt att du delar med dig av dina händelser, du får mig att sitta här och småskratta.
      Ha det fint!

  5. Geddfish skriver:

    En väldigt underhållande beskrivning av din barndom! Jag kan se vissa likheter. Jag växte upp precis utanför ett municipalsamhälle Vårgårda. Vi fick också cykla ner till posten och hämta ut i en box som hette Fack 62.
    Mamma var hemmafru och vi hade ofta sommarbarn, fosterbarn osv, eftersom jag var ensamt barn. Mamma fick mig vid 38 år. Blev inga syskon.
    Kramar och trevlig helg!

  6. FREEDOMtravel skriver:

    Vilka fina barndomsminnen! Och vilken fin berättelse! Kul att komma tillbaka till platser, som både är lika, men ändå annorlunda.

  7. Violen skriver:

    Så många barndomsminnen du har och vilket mysigt hus du växte upp i! Jo då, jag minns glasspaketen, det var festligt med de tre olika smakerna.
    Trevlig helg!

    • Lena i Wales skriver:

      Jag minns mycket från barndomen, men lång i från allt, märker jag när jag pratar med gamla skolkamrater.
      Roligt att du också känner igen glasspaketen.
      Skönt veckoslut!

  8. Marika skriver:

    Hej Lena!
    Kul att läsa, det stämmer så bra att allt var större och längre bort när man var liten. Minns när jag såg de stoora skidbackarna jag åkte i som barn, de var inte alls så stora när jag såg dem senare som vuxen. Affären där ni handlade liknar mycket den vi handlade i. Samma form på byggnaden. Till höger var köttaffären och till vänster mjölk och andra varor. Gick också i söndagsskola och minns inte så mycket av det, tror inte det var så långvarigt, sen blev det scouterna. Vi hade en isbana och en hockeyrink, och vi barn gick tillsammans dit och höll i hop. Likadant då vi skulle åka skidor, alla fick vara med och vi tog ganska långa turer ut på öppna fält och skogar. De större barnen såg till att alla kom ordentligt hem igen. Det var en härlig tid.
    Så kul att läsa dina minnen.
    Ha det gott /Marika

  9. Anette skriver:

    Vilket trevligt och fint skrivet inlägg ❤️

  10. Znogge skriver:

    Vilket härligt inlägg och så fina barndomsminnen du delar med dig av! Visst minns jag glasspaketen som vi oftast delade i två delar och åt en halva var. Minns också när man handlade smågodis och man fick peka ut vad man ville ha. Min kompis och jag brukade dela på en krona och jag minns att vi ofta köpte var sin klubba som kostade 15 öre och sedan blev det sju femöresbitar. Ja, det var tider det. Nära vår skola fanns det tre kiosker och det var alltid fullt med godissugna elever vid alla tre. I dag finns bara en kvar och den är numera ett kebabstånd.

    Önskar en fin lördagskväll!

  11. Titti skriver:

    Intressant det där med ens barndoms uppväxtplats. Hur det såg ut. Minnen…
    Härligt inlägg!!!

  12. Monica skriver:

    Vad kul att läsa dina berättelser och minnet far igång. Jag gick också i Missionskyrkans söndagsskola med raraste fröken som tänkas kunde, hon hade lite sjå bara med sin egen livliga son. Sen var vi nog nästan alla barn från skolklasserna med i juniorerna där vi pysslade, sjöng, sportade, åkte på läger och paddlade kanot m m och alltid en liten avslutning med tänkvärda ord och välsignelse.
    Och simskolan var bra men tyckte det var kyligt som du. Kan bero på att vi var smala kanske. Jag hade två äldre bröder och var mycket med dem också, pilbågar gjordes med pappas hjälp och vi byggde trampbilar.
    På vintern klockade mamma oss i skidtävlingar och skridskor tänker jag än på så roligt det var men är lite tveksam att ta upp det. Funderar varje år😀
    Ha det riktigt fortsatt bra i dina barndomstrakter denna fina sommar som är.

  13. Märtha skriver:

    Intressanta barndomsminnen, det märks att du skrivit ”med hjärtat”. Påminner om sådant som jag läste om i bl.a. Astrid Lindgrens böcker, något jag drömde om. Började tänka på min egen barndom i en by dominerad av jordbruk med få, nästan inga, organiserade verksamheter för barn. Godiskiosk endast ibland på somrarna. Men butiker fanns det! Hela fyra stycken inom fem kilometers radie, plus två butiksbilar. Idag noll…

  14. marbellatanten skriver:

    Som vanligt, en finfin läsning och så kul med återblickar. Jag besökte mitt barndomshus i Mohed, Söderhamn inte för så länge sedan, fick till och med komma in och kika 😀

  15. Anita skriver:

    Jag tycker så mycket om ditt inlägg. Älskar personliga blogginlägg som blir som berättelser. Och det bästa av allt, jag känner igen mig i så mycket.
    Söndagsskolan gick jag i en gång sedan tyckte fröken att det räckte, jag satt bara och tittade på annat hela tiden. Glassen minns jag så väl. Och det där med affär med olika avdelningar, Vi hade en med tre ingångar, en för mejeri, en för chark och en för specerier. Men det där med skrivbok har jag aldrig hört talas om.
    Fiskaffären låg en bit bort och dit gick jag i sällskap med min katt som väntade utanför medan jag köpte strömming till honom. Sedan gick vi hem tillsammans och han fick sin strömming. Och två kiosker för smågodis fanns inom bara minuters avstånd. Och Folkparken låg bara en minut från oss så när jag blev äldre tonåring blev det besök varje vecka för mig. Men några flaskor i buskar gömde jag inte 🙂

    Skrattade gott åt tidningarna med ”damer som tappat kläderna” … ja hur kunde du veta det? Och tänk att du var en riktig skridskoprinsessa, skridsko var däremot inget för mig trots att skridskobanan låg bara ett par minuter från oss. Däremot stod jag där och frös och tittade på ishockeymatcher.

    Ursäkta Lena att jag blev lite långrandig men jag fick sådan inspiration av ditt inlägg. Stort tack för det! Så, så roligt att läsa!

    Kram och fin vecka till dig!

    • Lena i Wales skriver:

      Roligt att du gillar inlägget och känner igen dig. Ett vågspel när man blir personlig.
      Det var vanligt på många små ställen med dessa böcker man skrev i och betalade senare.
      Vi hade en fiskbil som kom några dagar i veckan, men ingen fiskaffär.
      Roligt att höra om dina minnen. Kul det där med katten.
      Jag älskade att åka skridskor, ett fint minne.
      Du blir aldrig långrandig, bara intressant.
      Tack för din fina kommentar.
      Tisdagskramar!

  16. Ditte skriver:

    Vad roligt att du plockar fram dina barndomsminnen och roligt att du delar med dig av dem. Kan tänka mig att det också var givande för dig att göra en återblick.

  17. Åh vilka härliga inlägg, både detta och det innan! Så roligt att läsa, du skriver så varmt och mysigt, det är lätt att kliva in och få vara med i din historia 🙂 Tack för att du delar med dig av både fakta och personliga minnen på ett så fint och intressant sätt!
    Ha det så gott!
    /Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s